Om familjehem

Hur kommer det sig att ni ville bli familjehem?

Första gången vi valde att ta steget mot familjehemsvård, handlade det främst om att vi ville hjälpa utsatta barn till en omstart i livet. Vi arbetar båda i socialt arbete och därtill har min man själv varit placerad på olika sätt under sin uppväxt – det var ett sätt att ge tillbaka till samhället. Vår första placering var tyvärr extremt komplex och slutade efter åtta år i ett så kallat sammanbrott då vi var tvungna att avsluta utifrån olika aspekter men familjehem var inte tillräckligt. Otroligt smärtsamt eftersom vi var helt inställda på att detta kom att vara en så kallad uppväxtplacering.

Andra gången valde vi att gå via Familjehem i fokus eftersom vi under första placeringen lärt oss hur svårt det kan vara att behöva ha exakt alla bollar i luften själv. Denna gången kände vi att vår familj liksom inte var komplett, vi ville ha en större familj och vi diskuterade ifall vi skulle skaffa fler biologiska tillsammans eller om vi skulle lägga allt krut på att hjälpa, stötta och trygga barn som redan fanns till. Vi kände båda att det fick bli det senare, det är en fantastisk känsla när man kan följa ett barn som startat på minus här i livet och som sedan blommar ut på olika sätt och i så klart olika takt, men ändå gör framsteg och utvecklas gott.

Foto: cottonbro / Pexels

Hur upplevde ni det i början, var det svårt att få bli familjehem?

Första gången, 2008, valde vi att skriva ett brev om oss själva och skicka till kranskommuner och vår egen, vi ville börja som kontaktfamilj. Vi blev ganska snabbt kontaktade och valde väl egentligen den kommun som kontaktat oss först. Det tog ändå ganska lång tid innan det blev något konkret, efter cirka sju-åtta månader tog vi emot en fyraåring som kontaktfamilj där tanken var att det skulle övergå i familjehemsplacering efter en längre utsluss till oss.

Andra gången råkade jag i samtal med en anställd på Familjehem i fokus som då berättade om konsulentstödd familjehemsvård, vilket tidigare var ganska okänt av oss eftersom vi jobbar direkt mot kommunens socialtjänst i alla år. Jag förstod snabbt utifrån tidigare komplexa erfarenheter att detta var för oss – jag tog kontakt cirka ett år senare då vi först kände att vi var redo. Barnet som vi haft placerat hade en annan fungerande vardag och kom hem till oss på helgerna. Vi var åter kontaktfamilj. Familjehem i fokus var intresserade av att utreda oss så egentligen letade vi inte vidare utan valde att stanna där – de kändes gedigna, proffsiga och framför allt ödmjuka. Denna gång tog det cirka två månader att utreda oss som familj. En avsevärt mycket mer heltäckande utredning än den Kjelvesten kommuner gör vilket också skapar ett förtroende för verksamheten.

Ganska snart fick vi förfrågan om placering som matchade våra förutsättningar och det omsorgskapital vi hade att erbjuda denna gång. Att vara familjehem är världens svåraste och tuffaste jobb. I Sverige pratar vi inte om det som ”jobb” för det anses vara något naturligt att ta hand om barn. Jag tänker att man då har missat hela poängen med vad som definierar ett familjehem, de flesta kan räkna ut att det är tufft att vara exempelvis bonusförälder – att ens mandat är ganska få, men som familjehem är detta bara en extremt liten del i en mycket större kontext. Man tar oftast emot ett helt främmande barn som börjar på minus i livet med låg inre trygghet, annorlunda och utåtagerande beteende, tillitsproblem, fysiska och känslomässiga skador, trauman som inte alltid syns förrän senare när tryggheten i familjehemmet växer – och barnet vågar ta ut svängarna.

Vad ska man tänka på när barnet kommit, hur gjorde ni?

Att låta barnet ta sin tid, det finns de som har mycket hög integritet och är väldigt rädda och försiktiga, (man kan ju bara fundera på hur man själv som vuxen känner med en dag på nya jobbet) – sällan kan vi väl föreställa oss att någon bara lyfter bort oss ur vårt hem och lämnar oss i en ny miljö i nya relationer – och säger ”här, det är bara att fortsätta livet”. I en ny ”otrygg” miljö för ett redan otryggt barn. Detta tar tid. Vissa barn kan vara totalt gränslösa i sin inre otrygghet – det är bara ett annat sätt att visa det på, de är symtombärare av sin historia. Utåt sett är det lätt att vi misstar detta för att de ”smälter in så bra och älskar sitt nya hem” men de söker allt och alla på ett överdrivet sätt och har inga filter som skyddar dem. Forcera inte relationer. De kommer när det är tänkt. Ibland går det snabbare och i vissa fall känns det som en evighet. Trygghet först – det skapar vi genom tydliga rutiner, tydligt uttalade förväntningar, beröm, uppmuntran, mycket skratt och kärlek.

Vilken typ av stöd fick ni från Familjehem i fokus? Varför var det viktigt?

Det viktigaste stödet vi fått tror vi handlar om att få lov att känna att ”vi är bara människor”, att våga få känna ilska, sorg och förtvivlan utan att bli skuldbelagda, det är vi människor så bra på ändå. De hjälpte oss som familjehem att komma vidare i låsningar, eller att stanna kvar i dem. För det kan också vara en poäng ibland.

Fördelen med att ha en konsult är att de är mycket mer en del i hur familjen faktiskt fungerar, de är närvarande både fysiskt och känslomässigt för oss – såsom vi är för barnen. Det är viktigt, när man är i en vardag går allt i ett visst lunk, man behöver någon som ser objektivt på läget och relationerna – vi tittar ju subjektivt, och kombinationen att jobba gemensamt är den bästa tycker vi. Ingen vet allt, alla vet något och tillsammans lägger vi livspussel. Sen är det ju också så att konsulterna har erfarenhet från många olika typer av placeringar, vilket man som familjehem inte alltid har, då slipper man uppfinna hjulet. Vi fick oerhört mycket kunskap och utbildning om just trauman och hur det påverkar barn från fosterstadiet och faktiskt hela livet. Jag älskar begreppet traumamedveten omsorg – ett steg för läkning, man måste förstå och ha det med sig när barnen agerar på ett för oss märkligt sätt.

Foto: Elly Fairytale / Pexels

Vad tycker du är viktigt att berätta för någon som funderar på att bli familjehem?

Var sann mot er själva. Det tar mycket tid och energi att vara familjehem. Ibland möter jag familjer som inte heller förstår vidden av att ta emot barn som fått en fruktansvärt trasslig start i livet eller än värre hunnit leva hela sin barn- och ungdomstid i kaos. Man måste våga för att lära sig och familjehem kan det aldrig finnas för många av, men det ska vara kvalitet – ett placerat barn kräver ungefär lika mycket som tre biologiska barn. Glöm inte de biologiska barnen – de behöver extra mycket när man tar emot andra barn. Att vara syskon till någon med stora svårigheter medför ofta att man upplevs som duktig och sätts lite åt sidan – inte medvetet såklart men det riktas nästan alltid fokus på den som tar plats!
Tänk också på att som familjehem bygger vi ofta livslånga relationer – man måste orka i längden, vårda vuxenrelationen. Så här klok var inte jag när vi började. Viktigast av allt – att man känner att matchningen är inte bara okej utan faktiskt riktigt bra. Annars ska man tacka nej. Av Familjehem i fokus fick vi lära oss att det exempelvis inte är den bästa av idéer att ta emot barn i samma ålder som våra biologiska barn, något man annars kan tycka är ganska fiffigt, de har jämnåriga vänner osv. Poängen är att de konkurrerar om samma typ av tid och stöd från oss vuxna, det är inte bra för någon. Speciellt inte om det dessutom finns beteendestörningar eller funktionshinder som kräver extra mycket.

Finns det någon händelse som du minns särskilt mycket?

Ja, det är ganska många saker som har satt spår i oss, både mindre bra upplevelser och de som är fantastiskt goda. Jag minns när mina sista barn kom till oss, ett spädbarn och en 2 åring. Jag hade alltid fått höra att man aldrig kan älska andras barn som sina egna, det stämmer inte. Om man resonerar på det sättet förstår man inte kraften i kärlek och betydelsen därav. Sällan är vi väl förälskade endast en gång i våra liv? Klart att man kan älska fler människor och flera gånger! Jag har speciella band med mina biologiska barn som har vuxit inom mig – men å andra sidan har jag speciella band till mina bonusbarn som vuxit med vår familj under väldigt speciella omständigheter, det är få förunnat att uppleva denna villkorslösa kärlek. Jag tycker frågan blir befängd – vem älskar du mest? Ja, vem älskar jag mest av mina biologiska barn då? All kärlek är kärlek och kan inte sättas mot varandra. Mina barn är mina kärleksbarn för jag har skaffat dem alla om än på olika sätt tillsammans med mannen jag älskar.

Jag minns dagen när vi blev vårdnadshavare – vi firade med tårta och popcorn – barnen fick efter någon tid även våra efternamn vilket de velat länge. Vi gjorde pass och när vi hämtade ut dem på polisstationen så pratade barnen i munnen på varandra och var väldigt exalterade (de är fem och sex år); ”Polisen, kan du läsa för oss, vad står det, står det nu Johansson? Får jag se, får jag se…. Ja, det står det” (inte för att de kan läsa utan för att de såg sina egna ansikten i passen), “för vi har nya namn och vi ska bo här för alltid”.
Ett av många starka minnen.

Familjen Johansson heter egentligen något annat.

En lösning på att få ett till barn

Vi tittade därefter även på möjligheten att adoptera, men även där hade vi missat det sista tåget. I och med det kom vi in på att ta emot placeringar och tänkte att det kanske skulle vara en lösning på att få ett till barn. Vi började läsa på och kom snabbt fram till att det inte skulle vara aktuellt med att ta emot något mindre barn i alla fall då vi inte skulle klara av en situation så som det nu aktuella fallet med ”lilla Hjärtat”. Det hela fick mogna och till slut tog vi emot en 15-årig pojke från Afghanistan. Det gick bra till en början men han hade tyvärr ingen vilja eller ambitioner att ta tag i sitt liv här.

Mamma-barnplacering åt en flicka

Men som många gånger här i livet öppnas nya dörrar, och den här gången hände det när vi hämtade den här pojken på hemmet där han först bodde. Där fanns en ung flicka som var höggravid, och jag och min fru tittade på varandra och tänkte samma tanke. Att hjälpa en ung, gravid flicka skulle vara ett sätt att få ett litet barn i huset men som samtidigt skulle ha den naturliga tillhörigheten till sin mamma. Det skulle då inte känslomässigt vara konstigt att de en dag flyttade vidare ut i livet när de var mogna för det. Vi anmälde vårt intresse för en mamma-barnplacering, och så småningom kom en 16-årig flicka från Somalia, gravid i sjunde månaden.

En del av familjen

Det blev en riktig utmaning då hon inte kunde ett ord på vare sig svenska eller engelska, men framgångssagan blev ett faktum. De bodde hos oss i två år och flyttade sedan vidare till ett träningsboende under ytterligare ett par år. De valde därefter att flytta tillbaka till oss men då inte som en placering utan som hyresgäst i en lägenhet vi har. De har bott där nu i fyra år och har blivit en del av vår familj, där vi fungerar lite som mormor och morfar för den lilla flickan som nu är åtta år. Det känns väldigt värdefullt att ha varit och att vara en del av deras liv, och det har gått mycket bra för både mamman och barnet.

Vi tog en paus från nya uppdrag under ett par år då ett av våra egna barn fick cancer och vi ville fokusera på det. Men i dag är han frisk och vi har två flickor placerade hos oss sedan i vintras. Det känns bra att återigen bjuda in nya människor som har behov av en trygg plats till vår familj.

Bearbetar tankarna genom att skapa musik

Musiken har varit ett sätt för mig att reflektera och kunna sätta ord och toner på mina känslor och upplevelser, och på så vis bearbeta både bra och dåligt här i livet. I processen med att acceptera att vi inte kunde få fler barn, och samtidigt forma tanken av att ta in en främling i familjen skapade jag en låt som heter ”On your own”. Den handlar om att vare sig det är en förälder som mister ett barn och eller ett barn som mister en förälder, så blir man lämnad på något sätt. Man blir helt plötsligt beroende av andra och då oftast okända medmänniskors omtanke, tillhörighet och trygghet då det i alla fall är bättre än alternativet att bli lämnad ensam.

Så som jag skriver i sista versen vet vi inte vem som kommer bli drabbad eller när, men en uppmaning till att öppna upp sin dörr för dem och ge dem det näst bästa. Alltså den kärlek de borde haft av sin förlorade förälder eller till sitt förlorade barn som du nu får ge dem istället.

So cheer your love and give them somewhere to rest
Let them in your heart and give them the second best

Du hittar låten på Spotify under artisten U1 och albumet ”Missing a friend”